Vill ringa ...

Känslan av att se telefonen och vilja ringa till dig... Och jag kan inte. Man har börjat inse fakta nu, jag kan inte förneka det längre, detta är sanningen, verkligheten. Saknaden är stor, det gör fortfarande ont, ibland har jag svårt att andas. Saknar dig så! Du saknas här! 

Jag vet att du var sjuk länge och att jag måste tänka på den tiden, att du aldrig skulle bli dig själv igen... Men bilden av dig, innan du blev sjuk kommer fram hela tiden. Den tiden saknar jag. Glädjen i dina ögon när du såg barnbarnsbarnen. När du låg och läste för Hanna och Hampus. Du lyssnade på deras berättelse, du tog dig tid. Du levde upp när du träffade dem. Du var lycklig. 

Jag vet att du inte var glad i julen, men vet även att förr förra året, så var det första gången du längtade till jul, såg fram emot den, det året hade cancern försvunnit. Du fick uppleva julen med glädje, en gång iallafall. Du fick en andra chans. 

Känslan av att inte få se dig mer, är skrämmande. Förtränger den känslan. Om jag inte tänker så känner man inget... Trodde jag! Men jag känner... Känner saknad. 

Jag ser telefonen, låter den ligga...