Det känns som en dröm alltihop, eller mer som en mardröm om jag ska vara ärlig. Även om det är mycket framsteg så är det en kamp varje dag. Nya situationer, ny ångest. Just nu har Hanna det enormt tufft med sig själv och skolan. Känslan av att inte duga och att inte "fatta någonting ". Svårt att koncentrera sig och hänga med. Jobbigt med sina tankar om sig själv. Oro och känna sig ledsen. Varje dag är en kamp. En dag I taget... -jag vill inte att det ska bli imorgon, säger Hanna. Så tufft tycker hon att det är.
Det är jobbigt att köra en ledsen tjej till skolan. Vi pratar mycket och jag pushar henne. Fokus är att bara vara i skolan... men hur lätt är det när man vill vara duktig. Oftast klarar Hanna en lektion innan hennes mentor ringer och berättar att Hanna är ledsen och vill hem. Jag kör dit. Vi åker en runda och pratar. Förklarar att jag förstår att det är tufft, men det finns ingen genväg. Vi måste ta oss igenom detta. En dag I taget. En lektion i taget. Jag stannar kvar på parkeringen medana Hanna går in till nästa lektion. Ibland åker jag hem, men när hon mår sämre så stannar jag kvar så att hon vet att jag är i närheten. Idag kunde inte hennes mentor äta med henne, så vi åt mat hemma och sen har vi tid hos ätstörningsenheten. Vi ska höra hur vi ska göra och om hon har lite tips mm.
Hanna vill inte till sin pappa, hon vill vara hemma. Så vi bestämde att hon får vara det denna veckan. Eftersom hon har det så tufft med skolan och sig själv. Så slipper hon den stressen och de tankarna. Känns som om det är viktigt att hon får en positiv känsla för skolan och att vi har fokus på det nu. En dag I taget...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar