Sista dagen jag är i rummet på avdelningen. Känns både bra och skrämmande på samma gång. Att bli utskriven betyder ju att Hanna är på väg i rätt riktning. Men också att vi har mer ansvar och är själva vid tuffa situationer. Nu är det bara våra röster som säger -skrapa, ta det sista med. -Nu är det vila.
Rädsla av att allt börjar om, rädsla över att tappa kontrollen. Rädslan att börja om...
Lika glad som jag blir när maten blir uppäten, lika jobbigt tycker Hanna att det är... Jag ser en friskare Hanna, hon ser en tjockare. Jag önskar att hennes elaka sjukdoms tankar försvinner snart. Hemskt att se henne sitta på golvet och gråta för att hon inte vill ha sin kropp. Inte vill ha sitt liv.
Nästa vecka är det lov. Hitta på något roligt så inte Hanna stannar i sin depression, säger läkaren. I mitt huvud är varje timme en kamp. Samtidigt ska mat lagas och planeras. Avleda ångesten och se till att hennes tankar är på annat. Se till så att hon inte rör sig för mycket. Vila efter måltiderna och hennes promenader. Att nu även se till att hennes längtan kommer tillbaka, att hon ser fram emot något igen , är mer krävande än man kan förstå. Jag försöker allt har kan. Men när läkare frågar -vad ska ni göra för kul på höstlovet , står det still... Hemma finns massa olika pyssel och vi ska till mormor och morfar och äta, titta på så mycket bättre, få rida en stund mm. Men känns som en JÄTTE uppgift, ett stort ansvar, att hon ska göra något roligt. Särskilt när hon vissa stunder bara vill dö. Och när jag tänker på roligt att göra, så är ofta något gott att äta med... Titta på tv och äta något gott, baka, åka och fika mm. Pricken över iet försvinner alltså när det inte ingår. Bio utan popcorn mm. Jag vill göra allt för att hon ska få ett roligt höstlov. Men det blir kaos och panik i huvudet. Maten jag ska laga, ska både vara tillräckligt med näring mm men samtidigt något som Hanna har gillat. Ingen sallad och helst inget hon kan räkna ut kalorierna på. Och sen har jag ju Hampus med... Känns som om jag inte räcker till. Orken börjar ta slut. Huvudet är övertänkt och orkar inte hålla fast information. Allt måste skrivas upp annars glömmer jag det. Tittar på planeringsschemat flera gånger om dagen, så jag inte missar något. Vill bara sova... men när jag lägger mig så kan jag inte. Glad för att Hanna mår bättre, men rädd för att hon ska bli sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar