Nu har Hanna varit inlagd i en månad. Tiden går både snabbt och sakta. Tänk vad mycket hon har fått vara med om dessa veckor. Vilken kamp. Känslan hon har är att hon är tjock och att hon inte känner igen sin kropp. Att hon vill slita av den. Hon svälter sig hellre till döds än att se ut såhär. Att höra henne gråta och inte vilja leva mer är hemskt. Man vill ruska om henne och säga att Du är fin, du kommer att känna glädje igen, du kommer inte känna dig "tjock".
Mycket gråt förra veckan. Ångest har hon och hon bara tänker på hur tjock hon känner sig. Hon vill bara dö. Försöker att förklara att det är sjukdomen som "talar" men det är nog svårt att förstå... att det är hennes känsla, inte verkligheten.
Men det känns som om det går åt rätt håll nu. Hon är inte längre så arg, mer ledsen. Men ibland kommer även lite skratt. Vi har mer permission och är nästan bara på avdelningen när hon har skola.
När ångesten närmar sig försöker vi avleda den. Vi har pysslat en massa. Plockat löv och gjort lövrosor, gjort lerfigurer med halloweentema, även gipsfigurer med samma tema. Målat när de torkat. Smält ljusgele' och gjort geléljus. Testat att virka och sticka. Lite svårt eftersom hon är vänsterhänt, men vi har kollat på Youtube, hur en vänsterhänt stickar. Vi går även små promenader med Pepzi. Idag är första dagen vi ska besöka Islandshästarna. Så små steg framåt. Även om det är lång väg kvar så känns det som om vi har påbörjat vandringen tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar