Vi är alla olika

 Väskorna är tunga, solen het, svetten rinner längst ryggraden och solglasögonen immar igen. Backen känns som en evighet och stegen små myrsteg. Äntligen framme vid rummet. Pust! Utsikten är underbar. Havet! :) ... Packa upp allt ur väskan och på med badkläderna ... De sitter åt. Svettig och svullen tar jag på mig en strandklänning för att skyla lite. Fast helst av allt jag bara velat kasta av mig kläderna och hoppa i havet. Väl framme vid stranden hittar vi några lediga solstolar, jag tittar mig omkring. Så mycket människor... Alla dessa olika kroppar. Deras passar mera i bikini än min... Funderar först på att ha klänningen på, men det är verkligen hett och svetten rinner. Jag måste bada. Osäkerheten dyker på och jag vill hem... Inte riktigt! Men en tom strand, bara för mig... 

Tillslut har klänningen åkt av och står nu som ett fån i bikini... Känns det som. Nu ska jag bara ta mig ner till havet, utan handduk som skyler. Vägen känns lång. Jag är varm. Havet lockar! Jag tar mig till vattnet, framme! Jag klarade det! Jag känner det svala vattnet mot benen, fortsätter ut. Så skönt! Så svalkande! Åh älskar havet! Jag doppar mig, lite, vill ju inte få salt i ögonen och inte blöta ner hela håret, men jag doppar mig och simmar lite... 

Efter en stund börjar det bli lite kallt. Jag vill torka i solen, ligga i solstolen. Jag tittar upp mot stranden. Oj, vad mycket folk. Usch, nu ska jag upp mot alla .., dömande blickar som tycker att man borde ha tränat, ätit mindre och säkert varit någon annanstans. Mina tankar, mina känslor... Jag försöker skynda mig till solstolen utan att gå för klumpigt.. Och sätta sig utan att välta stolen... Jag klarade även detta, och överlevde. 

Visst är det sjukt! Att tänka så? Är jag ensam om detta eller finns det fler. Man känner sig naken och utlämnad. Ser alla andra som ser så säkra ut. Visst ser man alla olika kroppar och vet att alla är olika och man FÅR se olika ut. 

Det tar några dagar innan man kan ta bort dessa tankar. Att bara njuta och försöka vara nöjd med sig själv. Men det är nu man skulle behöva en röst som peppar och säger att du är Ok som du är... Du är Du! 

När den känslan väl har kommit är det underbart på stranden och i havet. Man ser olikheterna och tänker, ok... 

Alla är olika, olikheter är bra. Stora som små... Vem är perfekt? Vad är perfekt. Det som är perfekt i andras ögon kanske inte är det i mina... Vem bestämmer hur man ska se ut? Du själv är nog den elakaste domaren, iallafall när det gäller dig själv.

Jag försöker bli "kompis" med mig själv och se mig själv med snällare ögon. Det är inte lätt, men värt att kämpa för. 

Just nu ligger jag i en solstol och tittar på havet. Myggbetten kliar och det blåser lite, men jag trivs :) jag kan gå ner till havet och inte vara rädd för att gå upp ... Tillochmed välte solstolen och det var inte så farligt ;) ... 

Vi är alla olika !