När jag sitter och tittar på alla kort när barnen var små känns det som en evighet sedan. Vart har tiden tagit vägen. Blöjbyte och mat-träning. Deras första steg, ord och först dagisdagen... Mycket har hänt. Jag har inte varit med... Det känns som om jag missat så mycket. När man mått dåligt med depression och ångest. Denna oron för allt. Den har förstört så mycket. Jag har inte "sett" mina barn på det sätt som jag velat. Har sett dem växa men inte varit "med". Velat fly. Det gör jag än, men inte lika ofta. Och nu kan jag "se" barnen. Känna glädje och kunna längta. Sorg över att jag inte kunnat leva i nuet och ta vara på tiden. Man märker det mer när någon fyller år och man räknar åren. Jag vill stanna upp, jag hinner inte med. Det händer så mycket nu. Efter sommaren börjar Hanna förskoleklass och Hampus tvåan. Inga dagisbarn mer. Nu är det på allvar. Inget bärande och inga barnvagnar... Nu blir det läxor och läsning. Mina små har blivit stora och det hände så snabbt.
Att lämna tryggheten i förskolan, där både jag och Hanna trivts känns jobbigt. Vilken personal! Vilken tur vi haft. Som tur är ligger skolan precis bredvid så Hanna kommer känna igen sig och kunna säga hej till sina gamla fröknar.
Och Hampus lämnar ettan och börjar tvåan. Ettan, han har gått ett helt år i skolan... Lärt sig läsa och mycket mer. Han är inget litet barn längre, det hör man på språket. Jag blir lite rädd. Hur ska jag klara detta? Att uppfostra stora barn? De har ju svar på tal, tykiga, trotsiga och NU är det ju viktigt att lära dem om livet.. Hur man ska bete sig och lära dem hur de ska klara sig... Förbereda dem på vuxenvärlden ... -nä inte än. Det får vänta. De är mina små barn några år till... Men det är en tuff värld vi lever i. Vi har mycket viktigt ansvar som föräldrar här... Tillsammans. Kompistryck och "fel kompisar"... Hur gör man? Mobbing... Allt sådant skrämmer mig. Hur ska jag kunna förhindra det, när jag inte är med ? Det blir ett stort steg från dagis till skola.
Tiden går fort! Jag ska försöka stanna upp och leva i nuet med mina barn och familj. Nu när jag är "starkare" och kan känna igen... Det är aldrig för sent att börja... Jag börjar nu! Bli vän med tiden ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar