Vad är kärlek?

Konstigt, men varje gång när man närmar sig i februarimånad, så kommer tankarna. Vad är kärlek?! Det är "alla hjärtans dag"... Dagen då alla, nästan alla, tjejer mäter sin man/killes kärlek i saker/blommor. Man ser på facebook, vem som älskas mest... eller? Är det bara denna dagen man räknar kärlek i pengar? Jag älskar alla hjärtans dag samtidigt som jag hatar den. Känslan att inte vara älskad tillräckligt, sjuk tanke. Att inte kunna ge person man älskar en sak som visar ens kärlek. Besvikelser när alla andra får, de är kära tänker man då... Måste jobba med mina tankar! Jag vet! Så barnsliga tankar! Men när alla hjärtan visar sig i alla butiker så kan plånboken bli tom. Vill ju visa hur mycket de nära betyder. Äta hjärtan kakor, få hjärtansmycken... Allt med hjärtan på. Måste sluta med detta! Det är ju roligare att få lite blommor, när man inte förväntar sig det. Nu blir man besviken om man inte får. Det ska inte vara så!

Ibland, när man mår dåligt, skulle man behöva en kram. Någon som visar att man betyder något. Den kramen är mycket mer värd än en blomma på alla hjärtans dag, eller hur! Men många glömmer det. Jag glömmer det. När man vill fly, försvinna, bara vara själv, då glömmer man dem man älskar. Man glömmer sin kärlek. Jag tror man är rädd, vågar inte ta fram den ömtåliga känslan. Känslan man är rädd att få förstörd. Jag tror det är därför jag flyr ibland. Slippa rädslan.

Kärlek är så mycket. Ingen "dans på rosor"  utan man försöker undvika att trampa på taggarna. När man blir kär är man livrädd att förlora sin älskade. Man kämpar och kämpar. Men ju längre tiden går, ju mer vardag blir det.. man tar varandra för givet. Ibland finns inte kämpaglöden kvar. Man har glömt. Har man tur så får man upp ögonen igen och hittar tillbaka. Kämpa tillsammans. Det är inte lätt med kärleken.

Första gången jag fick vårat första barn på brösten, känslan att han var vår. Känslan av oändlig kärlek, rädsla att något ska hända. Man blir mamma och även där föds det dåliga samvetet. Men kärleken till barnen kan inte mätas med något. Även om man vill "pausa" att vara mamma ibland. Att bli föräldrar är något speciellt, det går inte att beskriva. Hjärtat ler ;). Men det är även en jättetuff tid. Här får man kämpa att hålla samman familjen, särskilt när man blir ännu fler. Det är viktigt att man inte glömmer varandra. Det är lätt hänt.

Vissa dagar står man och tittar på sin man. Är jag fortfarande kär? Inte på samma sätt som förr, men en annan sorts kärlek. Vi känner varandra så bra nu. Det har tagit tid. Det var först förra året, då han riktigt förstod mitt problem, min svåra ångest och depression. Att jag inte var "elak" utan att min ångest fick mig att försök undvika dessa situationer. Jag visste ju ungefär vad som fick igång min ångest, så kunde jag hindra den så gjorde jag det. Försökte. Har man inte haft ångest och vet vilket helvete det är, denna oro i kroppen, då kan man inte förstå, har jag märkt. Men när vi väl var nere i botten och det bara fanns två val, antingen går vi skilda vägar eller så kämpar vi. Vi kämpade. Jag var så lågt nere så jag fick undersökas, det var då jag fick diagnosen och fick mina tabletter. Så nu har min man mer förståelse. Det känns bra, det var räddningen.

När vi sitter i soffan och han tar min hand, eller håller om mig. Då känner jag mig trygg och älskad. Just då vill jag stanna tiden. Få känna dem känslan, att må bra. Att vara lycklig. Det är en kamp att leva med sin ångest. Både för mig och omgivningen.

För mig är kärlek, Trygghet. Först när jag är trygg, kan jag känna kärlek.
Jag älskar Dig!