Saknade är obeskrivlig. Du fattas oss. Jag börjar mer och mer känna en tomhet, som bara växer. Jag har kommit på mig själv flera gånger att vilja ringa. Höra din röst. Inte rösten när du knappt kunde prata utan innan du blev sjuk. När du var "mormor".
Tänker mycket på dig. På allt du missar, som vi missar tillsammans. Alla kort eller telefonsamtal när vi har namnsdag, på alla hjärtans dag och våra födelsedagar. Du hade koll! Innan du blev sjuk.
Du har alltid varit lite speciell, ibland har vi haft så olika tankesätt så vi blivit arga på varandra. Men alltid blivit sams igen. Du var envis och ganska negativ, men snäll och man kunde alltid lita på dig. Du hade svårt för att berömma, men visade på annat sätt. Första tanken var negativ, men sedan när Du fått komma på samma sak... Skulle det ske nu ;)... Du hade dina principer på gott och ont. Du hade bra minne och bra på att räkna. Tänk så många gånger vi spelade kort, och Du satt alltid med papper och penna. Keno spelade du. Höjde volymen när det var frågesport på tv. Även om vi satt hos dig för att umgås... Du var Du. Jag saknar dig!
När jag var liten tillbringade jag mycket tid hos er, både i huset och i husvagnen i Falkenberg. Många fina minnen. Jag har fortfarande kvar känslan, då man vaknade på morgonen. Man hörde kaffebryggaren, och hörde gröten puttra. Gröt med fiberhavregryn. En prästost smörgås och ett glas mjölk. Det var mysiga morgon det. Vi satt i tältet och åt. Det känslan kommer jag ihåg. En mysig känsla.
Du tog med mig på Bingo, och ibland vann jag :). Vi hade med oss fika. Du hade din röda kaffetermos och grädde i en medicinburk.... På tal om grädde... Vilket liv det kunde bli om du inte fick din grädde. Nu kan man skratta åt det, men ibland var du faktiskt pinsam ...
Efter morfars död, blev sig inget likt. Men vi tog oss igenom det. Vi försökte. Saknaden var stor även där. Jag var ju morfars flicka, det visste alla... Och vi kommer aldrig få veta varför han valde att lämna oss.
Vi åkte utomlands, du och jag. Vilken resa! :) Ena gången till Cypern och andra gången till Kanarieöarna. Ett minne för livet. Vårt minne :). En upplevelse, jag aldrig kommer glömma.
Alla somrar som vi hjälpte dig i Falkenberg, efter något år efter morfars död. Vi tillbringade mycket tid tillsammans. Även om du tyckte att vi åt hela tiden... men det gjorde ju du med ;). Du gillade kort och Alfapet så det spelade vi mycket. Du jag och mamma. Vi satt på Campingen i någon tält med morgonrockar på oss och spelade. Vi hade kul tillsammans... Saknar den tiden.
Ibland när tårarna rinner och saknaden är så stor, så tänker jag på allt vi fick vara med om tillsammans. Vårat bröllop, barnbarnsbarnen du fick mm. Alla år tillsammans, alla högtider. Du fick vara med när Hampus och Hanna var små. Du kunde sitta i timmar och hålla dem. När Hampus blev större läste du för honom och Hanna fick din famn. Denna lyckan man såg i dina ögon. Det var äkta lycka. Du missar dem nu :(
Nu när din lägenhet töms känns det som att vi suddar ut dig. Tar bort dig. Det känns jobbigt. Ditt hem, är snart borta. Du är borta. Men saknaden och tomheten är kvar.
Du slipper lida nu, men från första beskedet har du ju lidit. I ca tre år har vi trott att du inte skulle orka mer. Du fick en chans till när de sa att Cancern var borta. Då fick vi en chans till. Men rädslan satt kvar, och när det tråkiga beskedet kom igen... visste vi att denna gången var det bara frågan om tid. Även om man trängde bort det. Det gör fortfarande ont.
Du fanns och stöttade när vi trodde att mamma skulle dö. Jag kom ihåg att jag stod i köket och grät. Du kom och kramade om mig och sa, jag vet att det är jobbigt men det kommer ordna sig. Och det gjorde det. Men rädslan sitter fortfarande kvar, som en påminnelse- Glöm inte...
Vi har gått igenom många tråkigheter, men vi har stöttat varandra, därför kändes det så konstigt i kyrkan då inte Du satt med oss. En av de jobbigaste dagarna i mitt liv.
Ett brev till himlen
från nån du saknar
som saknar Dig
Kram Tessan, ditt barnbarn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar