Vad hände?

Jag kände Äntligen... då jag började jobba halvtid. En vanlig vardag. Och tänk, en riktig lön. Och framför allt, att Hanna ser vad livet kan ge. Att hon får vara en vanlig tonåring med vanliga problem.

Veckan efter skulle jag börja jobba heltid. Men efter 5h och 30min fick jag gå hem och vabba på heltid igen. Dotterns sjukdomstankar hade kommit tillbaka. Hon skulle "bli" sjuk igen. Hon skulle svälta sig.

Den paniken... den känslan. Maktlösheten, frustration och VARFÖR???? !!!! Rädslan och denna planering i huvudet... Att börja om igen. Jag vill bara skrika   - NEJ jag orkar inte!!!!  Jag VILL INTE !!!  

Jag kände mig helt tom. All ork bara försvann. Sen började tankarna, vad blev fel? Vad hände?

Först kunde jag inte ta till mig att hon verkligen är sjuk. Försökte prata med henne om vad hon kommer missa ifall hon väjer att lyssna till sjukdomen, att svälta sig. Även förklarat att hon inte kommer få svälta sig, för då blir hon tvångsinlagd. Hon har ju ölpt. Men inget jag säger ändrar hennes val. Hennes mormor och morfar pratar också med henne och försöker få henne att förstå att vi vill hjälpa henne att må bra. Vi finns här för henne. Försöker få henne att vilja bli frisk igen. Men hon säger att hon inte orkar. Hon orkar inte kämpa mer.

Vad som fått henne hit denna gången vet vi inte, men många små saker. Förändringar och känslan av att vara utanför, krav, stress mm. Så lika fort som det vände till det positiva, lika fort vände det nu.

På tisdag ska vi till förvaltningsrätten. Och därefter blir det nog tvångsinläggning. Idag är det fjärde dagen hon är I svält. Hon är lika bestämd. Hon vill bli sjuk.

Så nu har hoppet försvunnit om en positiv vändning. Bara att acceptera och planera därefter.

Fortfarande har jag känslan Vad hände?!