Det är tungt att packa in väskorna i bilen. Inga snören, inga plastpåsar, inga vassa saker, inget glas, inga tabletter mm. Jag ringer på dörren. Personal kommer och låser upp dörren. Skorna har snören så de låstes in. Tystheten när man går genom korridoren. Känslan av instängdhet. Lägger in mina kläder mm i garderoben, som låses. De öppnar toalettdörren och jag kan lägga in tandborste mm innan de låser dörren. Denna känslan, att vara inlåst...
I tisdags var vi på Förvaltningsrätten. Eftersom hon hade ölpt tog det bara en vecka från det att vi kontaktade ätstörningsenheten och tills vi fick komma till förvaltningsrätten. Ölpt blev Lpt. Tvångsvård. Eftersom detta är fjärde gången vi är på avdelning 25 så kände vi igen alla rutiner mm. Men denna gången blev det annorlunda. Hennes pappa började att ta hand om henne. Jag kunde åka hem. Samma dag hon blev inlagd så försökte hon rymma på promenaden, och då blev promenaderna indragna. Vi skulle få sova hemma på nätterna men eftersom hon inte åt och inte tog sondersättning så blev hon sondad. Hon blir sondad flera gånger om dagen. Så då får vi inte åka hem. Vi får sova här.
Dottern har fått börja bup-skolan. Så då får hon tänka på något annat en stund. Jag önskar så att jag skulle veta vad jag ska göra för att sjukdomen ska försvinna, få henne att tänka friska tankar. Att hon vågar välja livet... Att hon vill leva. Och komma ut till verkligheten igen. Önskar att jag vet vad jag ska göra för att hon ska klara alla motgångar. Jag vill veta vad jag ska göra. Känner mig så maktlös. Men också tacksam att vi får hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar