Känslan när det blir fler framsteg än bakslag är blandad av lycka och rädsla. Eftersom sjukdoms tankarna lätt kan ta över igen och jag kan inte skydda henne från samhället och socialamedia. Hennes måend är ju avgörande hur hon klarar dagen. Rädslan sitter starkt och jag är så rädd att vara med om detta igen. Att hamna i den bubblan. Nu ska vi anpassa oss till vanlig vardag igen. Hon får ta mer eget ansvar men under uppsikt. Det är lätt att falla tillbaka. Med all denna kroppshets mm i sociala media gör det inte lättare. Att komma tillbaka är inte lätt. Allt annat har fortsatt leva sina liv medans vi tagit en pause och levt i våran bubbla. Nu ska vi sakta börja leva "normalt " igen. Fler utmaningar och prövningar. Det låter nog lättare än det är. Man vågar inte lita helt på att det går åt rätt håll. Jag är rädd att jag inte orkar med ett bakslag igen. 3år räcker. Nu ska jag "bygga" upp mig själv igen och försöka se framåt. Min tanke är att efter sommaren när hon börjar gymnasiet ska jag börja jobba igen. Lite i taget så jag kommer in i det igen och orkar. Det är ju inte så att jag haft semester i tre år. Det har varit jobb hela dygn, hela dagar, veckor, månader och ja, år. Jag är trött. Psykiskt trött. Men jag vill ha ett liv igen. Som inte består av maktlöshet, rädsla, ångest och ekonomi som inte räcker till. Jag vill se mina barn må bra. Slippa alla dessa tider med måltider och passning. Få se henne som tonåring istället för sjukdomen. Vanliga bråk om städning mm istället för att kontrollera måltiderna. Nu är det ju både och. Både tonåring och jobba mot sjukdomen. Jag vill bara vara mamma igen, inte polis, läkare, psykolog mm. Det är en process i sig. Det är fortfarande en dag I taget men jag vågar mer och mer se ljuset i tunneln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar