För ett år sedan kämpade vi dag för dag, ibland timme för timme... I tre år har vi bott och levt i denna bubblan. Där maktlöshet, ångest och förtvivlan bytte av varandra. Även lättnad och lycka av små framsteg men oron fanns där hela tiden. Lämnade själva att fixa detta, men fullt av krav och regler. Läkaren säger att det är normalt att efter så många tuffa år så kommer tröttheten när det börjar lugna ner sig. När man börjar se en framtid igen. Känna känslan av en normal vardag. Kunna börja arbeta igen, och få en fungerande ekonomi. Vi är snart där.
För ett år sen visste vi inte om hon skulle klara av skolan, eller hon kunde vara hemma överhuvudtaget. Läkarna sa att hon var för sjuk för att vara kvar på avdelning men även för sjuk för att vara hemma. Men vi fixade det. Hon klarade skolan och var med på balen och även klassresan. Så stolt. Hon fixade verkligen detta. Mycket tack vare hennes pojkvän som stöttat och gett henne styrka. Han har gett henne chansen att få vara tonåring, inte bara levt i sjukdomen. Tonårsproblem är jobbiga, men ingenting mot det vi levt i över tre år. Men som sagt, det är nu min trötthet blivit mycket värre. Nu när jag kan slappna av. Bearbeta det vi varit med om. Men att ständigt vara trött är jobbigt, och när jag höll på att svimma några dagar i rad och hjärtklappningarna blev värre fick jag en remiss till läkare. Då upptäcktes att mina mandlar är så stora att de stoppar syret när jag sover. Kan även vara därför som jag är så trött. Så idag ska jag sövas ner och operera bort delar av mandlarna. Om jag är nervös, Ja!. Drömt om denna operationen i två nätter nu. Att bli sövd och kanske inte vakna, eller känna smärtan och inte kunna säga till.... Men om detta kan göra så jag får energi tillbaka och må bättre, så är det ju jättebra.
Nu har sonen också gått på sommarlov. Han har också kämpat i dessa tre åren och även han andas ut när det går bättre för hans syster. Och då får han utrymme att känna efter hur han mått. Och han mår inte bra. Vi har kontakt med bup och åker dit och pratar. Det finns en plan och han kommer att få hjälp. Men hans senaste månaderna i skolan har varit mycket frånvaro. Han vill Men kan inte. Så nu behöver jag min energi så jag kan stötta honom.
Även dotterns kille behöver stöttning, då han snart får en ny prövning om han ska få uppehållstillstånd eller ej. Han har bott med oss i över 6månader nu. Han är en I familjen. Så detta påverkar oss alla. Men vi hjälps åt.
Strax dags att åka till sjukhuset.
